Psykoterapi är effektfullt
Redan 1977 kom en metastudie gjord av Smith&Glass som visade att psykoterapi (alla inriktningar) hade en mycket hög effektstyrka som behandlingsmetod. Denna studie har följts av liknande studier där psykoterapi som metod för psykisk ohälsa har utforskats. Wampold (2015) redovisar i sin bok ”The great psychotherapy debate” forskningsresultat som tyder på att det finns validitet för att psykoterapi är verksamt.
Den evidens som finns angående olika psykoterapeutiska inriktningar är att alla inriktningar har liknande effekter. Wampold (2015), som under lång tid har forskat runt ”common factors” inom psykoterapi menar att de faktorer som är gemensamma för de olika inriktningarna fortfarande är rådande. ”Common factors” är exempelvis: emotionell kontakt mellan klient och terapeut, behandlingens struktur, terapeutens tilltro till sin metod och klientens tillit till terapeuten. Det innebär att psykoterapeutisk inriktning har en sekundär betydelse för behandlingsresultatet.
Contextuell- eller medicinsk modell
Att forska på mänskliga psykologiska kvaliteter är en stor utmaning eftersom människan är mångfasetterad. I studier använder man sig av patienter utifrån vissa kriterier, som till exempel de med endast en diagnos när man vet att mer än 50% av de med en diagnos har flera diagnoser (Wampold, 2015). De ”standardiserade” patienterna finns inte i verkligheten vilket då innebär att den objektivitet som man söker efter inte blir verklighetsförankrat. Man kan exempelvis inte helt objektivt mäta kommunikation, empati m.m.
Denna typ av studier var från början läkemedelsföretagens metodkrav i den medicinska forskningen. Den medicinska modellen som forskade fram mediciner var betald av uppdragsgivarna och därmed styrdes forskningen av ekonomiska intressen. Dagens forskning inom läkemedelsindustrin har blivit just en industri, vars främsta mål är att öka sina vinster. Det medicinska synsättet att forska användes sedan inom det psykologiska området eftersom man såg det som det mest evidensbaserade och trovärdiga sättet att forska på.
Wampold (2015) menar att den contextuella modellen passar bättre än den medicinska modellen för psykoterapiforskningen eftersom den även tar hänsyn till omgivande faktorer som inte passar in i en hypotes eller ”standardiserade undersökningspersoner”. Han visar på studier där man har använt sig av den contextuella modellen för forskningen när man studerat relationen mellan terapeut och patient. Han beskriver exempelvis hur han har fått fram att rösten och kroppsspråket kan vara faktorer hos terapeuten som kan avgöra utfallet.
Att anpassa metoden efter klienten
Att arbeta eklektiskt i psykoterapi, dvs. att anpassa metoden efter patienterna, ger bäst behandlingsresultat, menar Wampold (2015) . Exempelvis så kan patienter som har samma diagnos, ha helt olika problematik och olika nivåer. Han menar att förmågan hos terapeuten att göra de interventioner som passar individen i just det rätta terapeutiska sammanhanget, utmärker en skicklig terapeut. Det handlar om att tillämpa antingen den medicinska modellen där man anpassar patienten till behandlingsmetoden eller tillämpa den contextuella modellen där man anpassar behandlingsmetoden till patienten.